Med vattenåterföring avses en åtgärd där vatten leds in på en torvmark från angränsande skogsmark med hjälp av avledningsdiken. Nydikning av skogsbruksmark har tidigare ofta lett till att inte bara det dikade området dränerats, grundvattennivån på närliggande, odikade torvmarker kan också ha sjunkit. Tillståndet hos de här upptorkade torvmarkerna förbättras om vi leder in vatten till dem. Samtidigt kan de bidra till vattenvården tack vare torvmarkens naturliga vattenreningsförmåga.
Det finns olika möjligheter att förverkliga vattenåterföringen, det kan göras antingen i samband med iståndsättningsdikning, som ett skilt naturvårdsprojekt, i samband med markberedning eller som en del av restaureringen av en torvmark.
Lämpliga vattenåterföringsobjekt
Vattenåterföring kan utföras på torvmarker, tvinmarker och impediment eller skyddade torvmarker som gränsar till ett skogsdikat område. Vid planering av samprojekt för vård av torvmarksskog eller vid annan skogsbruksplanering kan man gärna ta som rutin att kontrollera om området som planeras ligger i närheten av en skyddad torvmark som skulle lämpa sig för vattenåterföring.
Kriterier för val av objekt
- Marklutningen från skogsmarken till torvmarken bör vara tillräcklig så att vattenavledningen inte leder till för höga vattennivåer i den närliggande ekonomiskogen.
- Lågt liggande, öppna torvmarker, t.ex. flarkmyrar, där vattnet naturligt rör sig mot mitten av torvmarken, fungerar bra för vattenåterföring. Det finns gott om den här typen av torvmarker i Österbotten, Mellersta Finland, Norra Karelen, Kajanaland och Lappland.
- Högmossar lämpar sig däremot mindre väl för vattenåterföring. Om markägaren ändå vill göra det, kan vattnet avledas till kanten av högmossen, laggen, som ofta ingår i ekonomiskogen men har en låg virkesproduktion. Det är viktigt att göra en noggrann bedömning av varje vattenåterföringsobjekt så att åtgärden inte orsakar skador på ekonomiskogen. Högmossar är vanligast i Södra Finland och längs den österbottniska kusten.
En kartläggning av lämpliga vattenåterföringsobjekt finns publicerad i Skogscentralens geodatatjänst för vård av torvmarksskog (på finska).
- potentiella vattenåterföringsobjekt på tvinmark eller impediment
- skyddsområden som lämpar sig för vattenåterföring
Nyttan av vattenåterföring
Den främsta nyttan och det man i första hand eftersträvar med vattenåterföringen är dels en förstärkning av mångfalden i torvmarksekosystemet, dels vattenvård.
- Vattenåterföring är en metod som underlättar vattenvården i samband med skogsbruksåtgärder eftersom den torvmark som tar emot vattnet fungerar som ett filter som fångar upp både fasta partiklar och näringsämnen Sallantaus, T., Nieminen, M., Sarkkola, S., Turunen, J. 2022. Ojittamattomien soiden vaikutus veden laatuun - suon nielut. Vesitalous 2/2022: 19-23.. Vattenåterföring minskar belastningen på småvatten nedströms tack vare torvmarkens förmåga att binda näringsämnen. Också fasta partiklar fångas upp av torvmarken.
- Det kan dessutom finnas ekonomiska grunder för vattenöverföring till en torvmark eftersom man i vissa fall kan undvika att rensa de diken som tidigare grävts runt torvmarken.
- På lång sikt kan vattenåterföring också bidra till att bromsa klimatförändringen eftersom torvmarksekosystemets funktion återställs och torvmarken igen börja producera torv och därigenom fungera som en kolsänka.
Den främsta nyttan och det man i första hand eftersträvar med vattenåterföringen är att stärka mångfalden i torvmarksekosystemet.
Risker med vattenåterföring
Den största risken vid vattenåterföring är att grundvattennivån i den närliggande ekonomiskogen stiger och skogsmarken där börjar försumpas. Dessutom kan vattenåterföringen orsaka oönskade förändringar i ett naturligt torvmarksekosystem då fasta partiklar och näringsämnen leds in på området tillsammans med vattnet. Belastningen syns i första hand i närheten av avledningsdiket i form av lokala förändringar i vegetationen.
Riskerna kan hanteras om planering och utförande sköts med omsorg.