Skyddszoner vid skogsvård

Innan markberedning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser i enlighet med planen. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen.

Den rekommenderade bredden på en skyddszon är beroende av jordart och marklutning. På finkornig och sluttande mark och då avrinningsområdet är stort är det klokt att utnyttja fuktighetsindexkartor och erosionsmodeller för att bestämma bredden på en skyddszon.

Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Onödiga överfarter över bäckar och rännilar undviks och överfarten placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte häller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också helst bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning. På grundvattenområden av klass E är det speciellt viktigt att se till att inte livsmiljöer som är beroende av grundvattnet förstörs eller försvagas.

Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man som minimum följa de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

Den omedelbara strandzonen rekommenderas att lämnas utanför plantskogsvården. Om plantskogsvård utförs i skyddszonen lämnas mer lövträd och andra träd som är värdefulla med tanke på mångfalden. På skogscertifierade områden måste följa åtminstone certifieringens minimikrav.

Skyddszoner gödslas inte. Vid gödsling bör man beakta dikena så att gödselmedlet inte hamnar i dem.

Om gödslingsobjektet omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter beträffande bredden på den ogödslade skyddszonen.

För att minska effekterna på vattendragen växtplatserna ska enligt rekommendationerna lämnas en minst fem meter bred skyddszon längs vattendrag och småvatten där man varken utför röjning, markberedning eller hyggesbränning. Skyddszonen minskar mängden näringsämnen, närmast fosfor och kväve, som har frigjorts vid hyggesbränningen från att nå vattendraget.

Gamla diken som leder ut i vattendrag rekommenderas att lämna orensade på en så lång sträcka som möjligt, men minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och som ger skugga och gynnar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom en skyddszon täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.